Sovrum
Efter mitt tidigare utlägg om min typ (inre) fondvägg det senaste året, som ungefär följt med utveckligen på börsen så har jag nu börjat fundera på det här med sovrummet igen. Det är visserligen läggdags och kanske därmed naturligt, men ändå så måste jag väl någongång ta itu med den del av lägenheten som kan betraktas som katastrofområde.
Skjutdörrsgarderober, avrosafiering och bortslarvande av bordsfläkt står på agendan. Det som saknas är inspiration. Kanske rosa inte är så dumt ändå i jämförelse med krävande arbetsinsats. Om badrummet är rosa så varför inte också sovrummet?
Meeen, jag klarar inte av rosa sovrum. Allt jag ville när jag var liten, var ett rum i pastellblått. Min ömmande moder tog på sig öronvaxet och hävdade promt att det lilla barnet minsann skulle invaggas i snuttigt rosa. Trodde att jag för evigt lämnat det rosadrömmande tillståndet när jag lyckades fly ned i källaren där bastupaneln kom att på min, väldigt starka inrådan, målas i just pastellblått.
17 år och ett övergivet rosa flickrum senare, hamnade jag åter igen i jordgubbsmarängen. Lite mer diskret och mindre prinsesslik. men ändå likt förbannat rosa.
Kan det vara mitt straff här i livet? Evigt förvisad till de rosa väggarnas översyn över min sömn? Eller är det helt enkelt så att jag själv kan bryta min förbannelse genom att faktiskt ta tag i saken?
Skjutdörrsgarderober, avrosafiering och bortslarvande av bordsfläkt står på agendan. Det som saknas är inspiration. Kanske rosa inte är så dumt ändå i jämförelse med krävande arbetsinsats. Om badrummet är rosa så varför inte också sovrummet?
Meeen, jag klarar inte av rosa sovrum. Allt jag ville när jag var liten, var ett rum i pastellblått. Min ömmande moder tog på sig öronvaxet och hävdade promt att det lilla barnet minsann skulle invaggas i snuttigt rosa. Trodde att jag för evigt lämnat det rosadrömmande tillståndet när jag lyckades fly ned i källaren där bastupaneln kom att på min, väldigt starka inrådan, målas i just pastellblått.
17 år och ett övergivet rosa flickrum senare, hamnade jag åter igen i jordgubbsmarängen. Lite mer diskret och mindre prinsesslik. men ändå likt förbannat rosa.
Kan det vara mitt straff här i livet? Evigt förvisad till de rosa väggarnas översyn över min sömn? Eller är det helt enkelt så att jag själv kan bryta min förbannelse genom att faktiskt ta tag i saken?
