När fan blir gammal, blir hon självplågare
När jag gick i grundskolan hade jag något ovallat med längdskideatmosfären. Jag kallade utövare för nördar (förlåt) och den yttersta formen av plågeri var att tvingas halka runt på bakhala skidor i kilometer efter kilometer. Jag förstod aldrig lärarinnornas överväldigade entusiasm över gymnastiktimmarna i längdspåret.
Nu har 15 år passerat sedan längdskidetvånget var vardag under vintermånaderna. Det verkar också som att dessa 15 år har fått mig att glömma. Jag vet inte om det är åldern eller någon nyfunnen martyrisk insats som fått mig att börja längta, ja rent av längta efter ett par längdskidor. En del av presentpengarna från 30-års dagen omvandlades så till ett par skidor. Dessa har nu varit i min ägo sedan skärtorsdagen och jag finner mig själv blossig som en tomat i ansiktet, toppluveförsedd och till och med lycklig?
Premiärturen efter femtonårs vila togs upp på fjället, rent och skärt självplågeri med andra ord. 
Kryssmarkeringar på leden att kryssa efter.
Vädret var inte helt på topp
Belöning efter tre kilometer uppför blev tre kilometer nedför. Balansen och åkskickligheten var dock inte i samspel och rumpan fick ta emot marken som plöstligt kom närmare.
