Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

När UD i januari beslutade sig för att inte rekomendera resor till Kenya, valde vår researrangör att ställa in den resa vi skulle ha gjort i februari.

Vi ville verkligen ha semester, hade längtat hela hösten och vintern till att få uppleva sol och värme när vintern var som mörkast här hemma.

Vad fanns kvar hos researrangörerna, Thailand förståss, men varken jag eller han jag bor med känner egentligen någon större lust att åka till dit, Vietnamn var ett kanske, Indien nej.

Vi valde det enkla, det fick bli en veckas charter till Kanarieöarna. Det var bevämligheten, direk från Umeå, inget krångel med anslutning till Arlanda. Jag måste erkänna att det kändes väldigt surt att byta en veckas safari i Kenya och Tanzania mot en vecka i turistgettot. Men värme avkoppling och sol, ja, Kanarias fick det bli. För att komma i stämning så jag "Sällskapsresan".

Efter en lång flygtur, där jag i min flygrädsla trösta mig med vin landade vi på Las Palmas. Den inskalla vintervinden som blåst sönder märg och ben ute på plattan på Alviks flygplats var utbytt med en ljum sommarnatt. När bussen närmade sig Playa Ingles fick jag en klump i halsen. Ett platt landskap med stora, gigantiska, miljonprograms hotellkomplex med neonskyltar blinkade mot mig. Bussen körde vidare, jag är glad att det var mörkt det gick fort och i landskapet  inträdde fler och fler raviner. Efter en lång timme nådde vi så Playa Amadores och vårt nybyggda hotell Dunas Amadores.

Vi kom in på vårt rum och välkomnades av en skaldjurstallrik. Vi öppnade upp skjutdörrarna till balkongen och möttes av havets brusande raseri där vågorna slog mot land. Ingenting skymde vår utsikt mot havet.

Vi hade tagit all inclusive och frukostbuffén var den största jag skådat. Det serverades till och med Cava.  Till lunch och middag var det också buffér som jag ger gott betyg, speciellt middagen var varierad och omfångsrik. Ett stort plus för mycket grönsaker och skaldjur.

Vi gjorde inte så mycket under veckan. Det hade vi inte heller planerat. Vi låg vid polen och visst utnyttjade vi våra all inclusive band. Sangria är inte alls tokigt.

Från att ha varit lite skeptisk blev jag omvänd. Jag kommer definitivt att åka tillbaka, förmodligen redan nästa vinter. Men då åker golfklubborna med. (Golfklubborna skall förresten få åka utomlands redan om en månad igen, då vi ska spela i Turkiet en vecka,, pengarna från den intställda Kenya resan blev till två andra resor istället...)


Solnedgång som avnjöts på vår balkong.


Hotellet



Vårt hotell


Playa Amadores i kvällssol


Mitt ben blickar ut över poolen och havet.

På grund av de tragiska händelserna i Kenya blev vår bröllopsresa dit inställd. Det var en ren och skär besvikelse att det skulle bli så och jag har fortfrande som mål att en dag få bege mig ut på safari. Istället för att se the big five kom jag istället att sjunga kareoke på Gran Canaria med en överförfriska norsk medelålders dam, vilket också var en upplevelse i sig.

Som safariekompensation blev jag kär i en zebra-tavla från IKEA. Måste erkänna att jag fnyst lite åt IKEA-konst, ja egentligen all billig massproducerad konst som finns alls. Jag är lite stor på mig i den frågan. Jag tror nämligen att jag kan göra ett minst lika bra jobb på egen hand. Observera att jag tror...

Vad jag inte tänker på är att en målarduk kostar ungefär lika mycket som en färdig tavla = jag blir snål.
För att måla själv måste man också ha inspiration, var köper jag det?
Förutom inspiration krävs tid, för att få tid krävs det att man prioriterar, har man ingen inspiration prioriterar men inte att måla, och således blir ingen tavla gjord.

Nu står zebratavlan på sänggaveln och väntar på att övriga sovrummet skall förfinas.

Jag har ett problem med mig själv. Jag säger "JA" allt för lätt, innan jag ens har hunnit analysera eller kanske ens hört vad det är som menas så hör jag min mun säga "ja visst".

Det är bara att önska att jag hade kunnat vara mer eftertänksam den där kvällen i februari. Men efter något glas vin, ni vet hur oövervinnerlig man kan känna sig då. Ja, just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé att springa tjejmilen.  Det är väl helt i sin ordning och en jätterolig sak. Det är bara det att jag inte kan springa.

Att jogga har för mig alltid varit lika besvärssamt som att stapplande bestiga  Mount Everest i förd 80-tals rullskridskor, sådana som de hade i Starlight Express. Jag kan inte jogga, min kropp är inte gjort för denna typ av framfart. Jag kan hoppa högt, jag kan dansa i timmar men springa det går bara inte. Jag kan heller inte förklara vad det är som inte går, det finns bara inte inom mig.

Det jag håller på med nu, kan inte räknas till annat än rent självplågeri. Jag håller på att lära mig springa. Den första gången var som ett besök hos den varma killen djupt under källaren. Envis som en åsna stampade jag mig runt 2 km på löpar bandet. I tre efterföljande dagar tog jag hissen upp och ned från mitt jobb på första våningen.
Det är så man undrar var alla timmar i aerobicssalen har satt sig, inte i löpar benen i alla fall.

Nu är jag uppe i fyra kilometer, kan i det närmaste piska mig runt fem kilometer, men det är efter en tämligen djup argumentation med mig själv.

Jag sitter och skriver det här för att jag lovat mig själv att springa i dag. Men ju längre jag sitter här desto större bli sannolikheten för att jag börjar göra middag istället.


Skorna som inte springer av sig själv.

Efter en minst sagt hektisk vecka, med över fyrtio arbetstimmar på de fyra jag jobbade så har jag i dag unnat mig en riktigt skön lyxlördag.

Jag startade med att gå en promenad, jag tog min fyrtiominutersrunda där halva går på strandpromenaden. Stadens strandpormenad som annars är att likna med en 8-filig väg in till LA är vid åtta tiden på lördagmornar en tämligen lugn plats. Det är plusgrader och lite blåst. Det märks att det börjar bli vår. Småfåglar hörs och vid Tvärån syntes tydliga bevis på att gräsändernas vårdejtande har börjat...

Sedan gjorde jag något grymt lyxigt, jag lade mig på soffan och sträckläste en bok. Några timmar och många tårar men även goda skratt senare lade jag i från mig Magdalena Graafs "Det ska bli ett sant nöje att döda dig". Jag måste erkänna att jag fått någon fördom krossad i dag, och att jag fått mig en rejäl tankeställare beträffande synen på människan. Tack Magdalena, jag höll på att bli allt för cynisk! Magdalena skriver med ett språk som är klart och ganska krasst. Jag skulle gärna läsa ytterligare en bok av henne, gärna i ett mindre allvarsamt ämne för in i mellan i denna skräckhistoria är Magdalena väldigt rolig.