Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

Jag vet att jag många gånger tidigare knorrat och smågnällt på det här med träning i bloggen. Men faktum kvarstår att trots hur jobbigt det är så vet jag att belöningen i form av ett bättre välmående kommer direkt. Därför försöker jag att hålla i gång även nu, dock i reducerad form. Jag är lite smått förvånad över hur bra det ändå går. När jag väl kommit i gång är det nästan som i gamla goda (eller i alla fall bättre) dagar. Nu har äntligen vintern kommit hit så jag kan lägga ned tråkiga promenader och sega nödpass på crosstrainern och i stället ägna mig åt motionsformernas motionsform nummer ett nämligen skidåkning. Frisk luft och lätt att anpassa tempo efter förmåga. Ja, det sista är nog sagt med en viss reservation för modifikation, för trots att magen står ut i vädret så är det något med mig mig och skidåkning som skapar en skiddjävul i perfekt symbios. Jag funderar på att tycka ett märke bak på skidjackan där det står "Jag är väldigt gravid annars hade du aldrig hunnit upp mig", eller något annat informativit som talat om för den som hinner i fatt mig varför jag åker så sakta just nu.

Så har det nu blivit 2012. Ett år som nog kommer att bli det mest omvälvande i min livshistoria någonsin. Om allt vill sig väl så blir vi i mars föräldrar  till en liten guldpalt. Det här med graviditeten har ändock förlöpt väl hittils vilket gjort att jag väl egentligen inte har funderat så värst mycket på vad som komma skall. Det börjar dock sakta bli ändring på det. Magens tillväxt börjar allt mer att skapa hinder. Plötsligt är det jobbigt att böja sig ned och plocka upp saker på golvet. Den extra mängden blod som ska syresättas kan göra vilken skopåtagning med dubbelvikning som helst till ett flåsparty med vibraerande lungor. Andra konsekvenser är att den lilla inneboenden tror att min urinblåsa är livmoderns svar på studsmatta, efter bara några enstaka hopp är nödigheten total.