I morse valde jag att fortsätta min ljuvliga stund med kudden. Jag kom dock att bli straffad för detta kramkalas, hårt. Vanligtvis brukar min väg till jobbet vara tämligen problem fri när jag tuffar norröver vid 07:20 tiden på morgonen. I morse hamnade jag obarmhärtigt i 08:00 kaoset. Det tog 25 minuter att ta mig från Teg till Umestan, en sträcka av tre kilometer!!! Det är tametusan Londonnivå på det. Obönhörligt och outlidligt, hade jag velat sitta i bilkö till och från jobbet så hade jag onekligen valt något annat ställe än Umeå, dvs där bilköerna betalat av sig med fler möjligheter till högre ersättningsnivå för utfört arbete.
Det som dock kom att uppröra mig mest var bristen på oordning och ineffektivitet bland mina medtraffikanter. För att en trångpassage ska fungera så bra som möjligt måste kugghjuls principen effektueras konstant. Mina framförvarande trafikanter gled in på e-fyran som fingrar i en skön tumvante. Medan när turen kom till mig blev jag ytterst snuvad på min plats av en elak yrkeschaufför som hade fräckheten att inte släppa fram mig utan helt fräck trängde bort mig från inpassagen. Trumpet fick jag panikbromsa och det var så när att lilla pärlan fick ett svidsår i lacken. Min martyriska sida kom att blomstra fullt ut. Ty jag, den bästa trafikanten av de alla som ALLTID släpper in bilar från infarterna när det passar mig, hur kunde denna lastbilschaufför göra detta mot mig?
Hej och hå, ut på e-fyran, det ska väl gå?
Han, där framme, han kör på min plats! Vid Haga-rondellen vek jag dock ut i vänsterfil och spände foten lite, sedan hade jag återtagit min rättmätiga plats i det norrgående trafiktåget.
