Det värsta med träning och graviditet
Jag vet att jag många gånger tidigare knorrat och smågnällt på det här med träning i bloggen. Men faktum kvarstår att trots hur jobbigt det är så vet jag att belöningen i form av ett bättre välmående kommer direkt. Därför försöker jag att hålla i gång även nu, dock i reducerad form. Jag är lite smått förvånad över hur bra det ändå går. När jag väl kommit i gång är det nästan som i gamla goda (eller i alla fall bättre) dagar. Nu har äntligen vintern kommit hit så jag kan lägga ned tråkiga promenader och sega nödpass på crosstrainern och i stället ägna mig åt motionsformernas motionsform nummer ett nämligen skidåkning. Frisk luft och lätt att anpassa tempo efter förmåga. Ja, det sista är nog sagt med en viss reservation för modifikation, för trots att magen står ut i vädret så är det något med mig mig och skidåkning som skapar en skiddjävul i perfekt symbios. Jag funderar på att tycka ett märke bak på skidjackan där det står "Jag är väldigt gravid annars hade du aldrig hunnit upp mig", eller något annat informativit som talat om för den som hinner i fatt mig varför jag åker så sakta just nu.
I tjockisens värld
Så har det nu blivit 2012. Ett år som nog kommer att bli det mest omvälvande i min livshistoria någonsin. Om allt vill sig väl så blir vi i mars föräldrar till en liten guldpalt. Det här med graviditeten har ändock förlöpt väl hittils vilket gjort att jag väl egentligen inte har funderat så värst mycket på vad som komma skall. Det börjar dock sakta bli ändring på det. Magens tillväxt börjar allt mer att skapa hinder. Plötsligt är det jobbigt att böja sig ned och plocka upp saker på golvet. Den extra mängden blod som ska syresättas kan göra vilken skopåtagning med dubbelvikning som helst till ett flåsparty med vibraerande lungor. Andra konsekvenser är att den lilla inneboenden tror att min urinblåsa är livmoderns svar på studsmatta, efter bara några enstaka hopp är nödigheten total.
I alternativens värld
Att ens komma på att lansera produkten alkoholfritt rött vin är som att tala om för mänskligheten att det är lika bra att ge upp nu. Druvsaft köpes på ica även om det är vedervärdigt och jag är lite smått nyfiken på vem som kan tänkas gilla det. Måste ju också erkänna att någon flaska med alkoholfritt rött vin har kommit in över tröskel här hemma, en dåres idioti att tro att någon skulle ha funnit formeln för saligheten, dvs vin för blivande mödrar. Det har inte ens varit en besvikelse att prova, det har varit en komedistund som avslutats med en liten ömkande blick från maken, tacksamt, med tanke på vad han ställt till med.
Min nya form
Efter några år av rätt hurtfriska takter var jag i rätt bra form. Nu har jag ändrat form, byxorna går inte längre att knäppa och jag ser ut som att jag svalt en basketboll! Så blir resultatet av en trevligt sommar! Så nu är det slut med vin och ost för ett tag till formen blivit mer avlång igen!
<Svårt beroendeframkallande
Det är lätt att trilla dit igen, på något som tidigare uppslukat en totalt och absolut. Att jag är något av en beroendepersonlighet kan nog mina tidigare två misslyckade försök att sluta snusa påvisa, som förhoppningsvis efterföljdes av ett lyckat tredje försk som hållit i sig i dryga två år nu. Men det är inte det fysiska behovet av små dosor som denna gången får mig att gå upp i limning och närma mig nirvana i lyckokänslemått. I tio år höll jag mig undan och inhalerade bara då och då. Sedan fick jag något fyr för mig förra våren och kom på att jag skulle öka dosen lite. Visst, snart fann jag mig sitta där en gång i veckan igen med ökande vilja att bara få mer och mer. Fast igen! Och nu äntligen dags för veckans lyckostund när jag totalt går in för vad jag gör, när jag glömmer tid och rum och bara finns där och då. Det är dags för veckans dressyrlektion!
Mörkret: En resa i 25 mil
Med mitt jobb följer resor över hela norrland, inte så ofta kanske men ibland mer frekvent än annars. Just hösten brukar vara en rätt resintensivperiod i samband med att siffrorna för nästa år ska läggas. Under mina tretimmarspass i bilen brukar jag stirrande ut i mörkret finna mig tycka synd om sörlänningar. Detta mörker som de är så totalt vana vid. Svartvåt asfalt som äter upp även de bästa xenonstrålkastare. Ett svartmörkt E4, är deras verklighet. För oss är det bara en kort period. Ett litet svisch innan den ljuvliga snön kommer och lyser upp vår värld igen. Sedan kan jag väl erkänna att jag är lite smått missunsamm med vårarna där nere. De som kommer fort och inte är en utragen snösmltningsprocess som börjar i mars och slutar till första maj.
En liten intitt
Så har hösten kommit, gula löv har lagt sig som en halvprasslig filt över gräsmattan. De senaste veckorna har, trots mycket varma och behagliga höstveckor, en litet sug börjat att intensifieras hos mig. För första gången i mitt liv längtar jag efter snö! Jag håller mina tummar hårt för att vi slipper en lång och uttraden slaskhöst vilken gör mina E4-färder efter norrlandskusten till ett deppressivt tröstlöst mörker. Tänk att ett par längdskidor skulle skapa denna längtan till vinter, jag som alltid försökt att fly från den vill nu till den?
Träff med Dovres myskoxar och lite trollspaning.
Halvlek i semesterfirandet och vi har kommit hem från en liten tripp till mamma och "plasten" i Norge. En av dagarna tog vi en liten tur och begav oss till Möre-Romsdal och dess trolliga tursitmagneter, Trollväggen och Trollstigen. Så här i efterhand är jag lite besviken då avsaknaden av verkliga troll var total. Desto bättre var att hemvägen bjöd på sammanträffande med några av Dovrefjälls myskoxar.
Helg till fjälls
Förra veckan, tillsammans med ryssvärmen, bar det av till FJällbyn då pappa fyllde 75-år. Försökte mig på ett joggingpass, men i 30 grader gick jag bet trots att jag lite nostalgiskt försökte att enbart hålla mig i skogen på mina gamla ridvägar. Snön hade dragit sig undan rätt bra och det var full sommar nere i dalen, vi promenerade upp på kalfjället i lågskor och shorts, hur härligt som helst och ganska ovanligt för att vara två veckor innan midsommar. Statistiskt sett kommer inte sommaren till FJällbyn förän den 5 juli och förvsinner lika snabbt igen den 5 augusti enligt SMHIS statistik.
Helg i Stockholm
I maj åkte maken och jag ned till huvudstaden på en trevlig kort weekend. Vädret var med oss, om än lite blåsigt så lyste solen och alla var glada. Middagen intogs på Tegners Gömställe, en riktig liten trevlig och prisvärd pärla på Upplandsgatan.
Svårt att träffa plankan
Som vårprojekt byter vi brädfodring på garaget, det syns inte minst på mig!
En vårvecka i norrland
Förra veckan hade jag ynnesten att via jobbets vägnar tuffa runt i södra delarna av vår norra landsände. Detta var en del av vad jag såg,
Tuffar på!
Känner mig nog lika exalterad och nöjd som den gången jag åkte tåg för första gången. Fast att jag nu mer är lite större och kanske lite mer resvan. Som den infrastrukturnörd jag ändå får bekänna mig att vara har jag äntligen fått tillfälle att provåka de nya regionaltågen mellan Umeå och Övik. En riktigt angenäm färd måste jag säga. Det här är så långt i från en skakande Ole Tobias på Nordlandsbanen i Nord-Norge som det går att komma. Inte en skarv känns, och vi flyter fram genom geografin i ungefär samma hastighet som jag själv har när jag framför min SAAB lugnt.
Hur grym framsida är inte det här då?
Hur rätt är inte Kajsa Bergkvist? Inspirerande artilkel med en punkig Kajsa i PFB.
Det börjar alltid bra
I takt med att gräset blir grönare och att knopparna frodas så tar alltid den stora ambitionen sin början. Det planeras stort och inspirationen blommar. Lång fram i hösten hägrar en bra tid i den nu mer traditionella tjejmilen. I takt med att löven slår ut och växer sig allt större blir antal löparpass färre.
