Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

Jag tror nog att jag kan ha ett rätt bortplockat hem. Ja hemmet i sig finns kvar, men det är det rena ytornas hem om ni förstår. Jag har en rätt ytlig inställning till hur jag vill leva mitt liv i mitt hus. Saker som ligger framme stör. Någon vattenflaska och ett par fjärrkontroller kan utlösa PMS-hormonsvallningar och lite tyst tandagnissel mellan mummlen. Nu var jag då inte någon perfekt människa, utan mitt ytliga lugn bygger på ett innerligt kaos. De panikkänslor jag känner när någon börjar dra i fel låda eller öppna fel dörr är liknande den som riktigta skellettgömmare borde känna när deras hemlighet är på väg att avslöjas. Men så här i vinter, när hobbyerna varit få och inte ett skrivet ord har kunnat slippra ur mina händer har jag fått släng av tydligt sorteringsiver och husmoderligt tagit tag i mina surdegar.

I takt med att vårvintern kommit allt närmare har jag de senaste veckorna känt mig allt mer rastlös och fjällsugen. I helgen var det så dags att inleda vårsäsongen 2011. Vädret som mötte oss i väderbarriären Yttervik var tät och snödrev. Inte de bästa av förutsättningar men inte heller helt humörnedsänkande.

Fjälluften suger och natten blev en 10 timmar lång sömn i mitt gamla flickrum, där postrarna från Frida fortfarande hängde uppe. Efter all skidåkning på TV var planen att lufsa gorillastilen upp för fjället, men det var för mjukt så vi åkte ned till Hemavan och hittade nypreppade skidspår. Jag kände fortfarande av min förkylning, två veckor nu, så för mig blev det lugn turåkning. Men solen tittade fram och hela tillställningen blev angenäm.

Nu börjar gotiden!


När jag var 10 år avskydde jag detta skidspår, nu älskar jag det, ungefär samma utveckling som för blodpudding. Eller kanske inte, skidor har en högre kurva på gillaaxeln än blodpudding som nu egentligen bara är axeptabelt.

Suddigt i Hemavans skidspår

Jo det hade ju faktiskt hänt lite nere i källaren. Nedan visade skåp skruvades ihop innan julhelgen 2009. Sedan dess har de haft en behaglig tillvaro som klädbetjänt i fel del av tvättstugan. Men nu så!

Glad i hågen begav jag mig i dag till stadens södra ridhus och anmälde min ankomst. Så där lite nervös som jag alltid är inför nya situationer så pladdrade jag på om att det nog var 1,5 år sedan en hästrygg besöktes senast och att jag inte ridit regelbundet på 10 år. Ridläraren log lite och sade

Det har suttit långt inne och när det väl har hänt så har jag snott en stund på någon annans, men nu har jag till slut kommit mig för att boka en plats på en drop in ridning i morgon. Sportsligt talat ska jag alltså göra en comeback. Kanske kom helgens framgångar för Angelica att bli det som fick mig att så att säga ta tummen ur. Hon gjorde nämligen precis det jag allra mest drömde om i åtta-års åldern , nämligen att vinna en WC-serger i Scandinavium. Det var förövrig på den tiden när den store idolen hette Next Milton (senare Hendersons). Nu har jag föga förhoppningar om att vinna några WC-segrar utan framtidens utmaning står sig snarare i att ta sig upp och sedan hålla sig tämligen kvar på ett sätt som inte framkallar påringningar till djurskyddet.