LaFayette vs Domusgallerian
Inget fel i min barndoms glesbygdsby i Tärnafjällen. Det fanns dock hela tiden en viss längtan till större metropoler än Storuman. Denna slummrande oas i mitten av mitten som var det tvunga valet om jag hade, på den tiden det begav sig, valt en vanlig gymnasieutbildning. I valet av min längtan bort så var logistiskt sett stora staden Umeå det bästa valet. Enkelt att ändå ta sig hem om man ville lämna stadens sus och brus för att sitta och mojna lite med vinden på min favorit fjälltopp.
Umeå kom att suga fast mig. Jag gjorde faktiskt ett allvarligt försök att flytta. Första hamnade jag i en liten bondby utanför en stad i storlek med Lycksele. Dock var denna staden kanske lite mer metropolisk med sitt läge mitt i moseldalen och närhet till tuffa Frankfurt. Tristessen och bristen på tyska kom dock att flytta mig till en kall bungalow på en kolsvart irländsk landsbygd. Det var där mina ischiasproblem började. En månad senare var jag tillbaka i lilla Hemavan igen. Ett Hemavan som under vintervåren är tämligen metropoliskt, fyllt med turister och norrmän.
Så hamnade jag i Umeå igen, Tobbe fick jobb här och jag trovdes ju i stan. Nu efter tio år har Umeå kapslat in mig i sitt sköte och kastat bort nyckel till kyskhetsbältet.
I veckan, mitt i den pågående julhandeln kom jag in på vår största galleria, Domusgallerian, eller Viktoriagallerian som handlarna och cityklubben så gärna försöker döpa om den till. Men kommer det någonsin att bli något annat än Domus? Ett tämligen tragiskt arv för ett hus som har en tämligen tragisk arkitektur, kubistisk, ja det kanske kan vara intressant.
Inne i Domus gallerian slog parfymdoften mot mig från det näradörren liggande Kicks. Doften letade sig fram i mitt minne och väckte det inte allt för hårt sovande Parisminnet. Hur liten stod sig inte lilla kyffet Kicks mot världens största parfymeria på bottenplanet av LaFayettes ena byggnad. Den kubformade huskroppen var utanför tänt med lampor. Jag tittade upp en stund och betraktade ljusgardinerna som lite tafligt hängde ned över husväggarna. Ett litet snett leende från min mun senare tändes en liten låga av ömhet i mig. Visst det är så mycket i världen som är större bättre och mer metropoliskt, men Umeå är ändå Umeå mitt Umeå. 
Julprydd Domusgalleria?
