Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

I takt med att gräset blir grönare och att knopparna frodas så tar alltid den stora ambitionen sin början. Det planeras stort och inspirationen blommar. Lång fram i hösten hägrar en bra tid i den nu mer traditionella tjejmilen. I takt med att löven slår ut och växer sig allt större blir antal löparpass färre.

Nu börjar min kropp att straffa mig för fyra månaders utebliven träning. Ryggont och ischiaskänning. Det sura äpplet har nu tappat en bit och jag har fått börja ta tag i det där med att röra mig ingen. En ny vecka och denna gång befinner jag mig på ännu ett scandichotell, men nu 60 mil norröver motför det jag var på förra veckan. MEd visst motstånd packade jag ned träningskläder i väskan och se faktiskt har det blvit en halvtimma på löpbandet i kväll. I morgon planerar jag lite styrketräning. Nu ska det bli fart på mig igen. Snart kommer ju snön och jag vill jättegärna klara av att åka mer än ett varv runt det 1,3 km korta eljusspåret där jag bor.

Jag är en lat människa jag vet!

Inte riktigt färdig i huset ännu därför får lite mer bilder vänta ytterligare några dagar.

Dessa skor har inte precis blivit nernötta sedan tjejmilen 2008. Ett långt uppehåll på ett halvår ger en smärtsam upplevelse när insikten kommer att jag borde ha börjat träna inför sommarens lopp för länge sedan.

Varför är det så jobbigt att motionera? Kan det inte var lätt och ge samma känsla som att äta glass ungefär?

Så var den då genomförd den där tjejplågerimilen som jag kanske något elakt kallat den. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare i mitt liv har funderat så starkt på "vad jag egentligen håller på med" som jag tänkte när jag stod i en inplastad starfålla tillsammans med hundratals andra kvinnligt könade av olika årgångar. Tanken på att helt enkelt bege mig därifrån slog mig faktiskt, mer än en gång.

Men faktiskt så begav jag mig i väg, redan efter ett hundratal meter slog tävlingsdjävulen till i mig, och jag började bli lite taggad och adrenalinad. Men kanske också lite frustrerad, de första två kilometrarna var igenkläggade med folk som gick. Tips nummer ett "Starta i en annan startgrupp om du inte tänker hålla det tempo som startgruppen säger"

Efter fem kilometer i lugn och behaglig takt där jag sprungit förbi en kvinna som inte ens för ett lopps skull kunde lämna sin handväska, tänkte jag öka takten lite. Då började min fot domna bort, en fot som jag tidigare skadat och som nu av alla tillfällen kom på att den skulle klaga. Så såg du en tjej stå vid sidan av vägen och stampa en sockförklädd fot i marken så var det jag. Tillslut släppte domningen och jag kunde springa vidare.

Kontentan när jag kom i mål var -Låt oss göra detta ytterligare en gång! Det var faktiskt kul. Ingen kunde vara mer förvånad över mig själv över den känslan. Började nästan tro att någon sorts utomjording abdukerat mina känslor..

Jag har aldrig kunnat springa och där i februari så började jag med att försöka springa två kilometer, vilket då kändes som ett maraton. Nu har jag flera gånger sprungit en mil! Jag är rätt bra!

I dag skulle jag ta första löparpasset igen efter loppet... Det GICK inte, benen hade sagt upp sig, var i recession eller något liknande...

I mina mest eurforiska stunder har jag faktiskt börja fundera på en tjejklassiker...

När jag började plåga mig själv utanför aerobicssalen hade jag som en vag målsättning att klara springa 2000 meter på under tio minuter. Varför det blev just det målet är för att det ingår i fystestet om man vill bli polis. Nu vill jag inte bli polis men testen är förhoppningsvis lagligt att kopiera ändå.

2 km under tio minuter låter visserligen inte farlig för många i den aktiva befolkningen. Men jag som alltid har haft enorma problem med att enbart slätlöpa såg det som en tämligen stark målsättning. Lägg där till att jag har lungvolym som en kedjerökande näbbmus så förstår ni ryktet om att "här kommer en hel blåsorkester" när jag är ute och lufsar.

I kväll tänkte jag så bege mig ut en tvärsväng och vad passar då bättre än en liten test?

Japp, jag klarade av det, med en hel minut till godo! Efter en uppvärmningskilometer på 5:30 satte jag fart på pygmebenen och rultatde runt 2 km på personlig rekordtid. Tänk att det finns folk som springer snabbare än så distanser det tiodubbla...Men dit hade jag inte tänkt ta mig.

Nästa mål blir milen under timman! Måldatum är dock tillsvidare icke känt...

Det börjar dra ihop sig något alldeles förfärligt. Nästa söndag är det då dags för den där tjejplågerimilen, och vet ni? Min träning kom i gång typ förra veckan och nu satsar jag på att vila mig i form. Det kan nog liknas med att ge upp, men saken är den att det ger jag blanka fan i. Jag menar, att bli 18399 eller 21458 det spelar egentligen ingen roll. Det är ju inte precis så att jag appellerar på bragdguldet precis.

Dessutom så vill jag klaga lite. I veckan som har gått har jag fyndat romansallat på Willys, men måste säga att jag är lite besivken. Det fanns inget som helst litterärt-mervärde i de gröna bladen!

Efter en trevlig midsommarhelg vid högakusten kändes det som att kroppen ville göra sig av med de kilovis med mat och nubbarna, vinet, och ölet som runnit ned under helgen.

Är fortfarande lite förkyld så jag hade inte tänkt springa, men en promenad i I20 skogen lät som en trevlig kvällspromenad. Fördelen med Umeå är att stan är helt och hållet myggfri. Det kan man inte kalla I20 skogen. Om varje människa har ett visst antal mygg som ska följa en genom livet. Så är Umebornas hela myggkvot bosatt i denna annars så trevliga skog. Jag är en mycket omtyckt person av dessa små illbarmeliga jävlar. Tillslut hade du surrat så mycket kring mitt huvud att jag helt enkelt bestämde mig för att springa ifrån dem. Min springstund blev faktiskt en mycket angenäm sådan. Jag sprang efter Tavelsjöleden och att springa efter en slingrig skogstig är bra mycket trevligare än att cruisa cykelbanor.

Nästan hemma kändes det som att benen fortfarande var fulla av spring och jag kände mig så där härligt atletiskt (inte ofta) Vid Dragonskolans löparbanor kollade jag mig runt så att ingen såg mig. Jag tog fram mobilen och så klockade jag mig själv på 60meter. Jajemän, kärringen hon kan fortfarande trots halvstelt tillstång kvala in under 10 sekunder fastän hon närmar sig de 30. Synd att jag inte har hittat en höjdhoppsställning någonstans

Trots den omotivation som råder angående min träning så tog jag mig faktiskt ut i kväll. Måste ha åkt på någon tvärinkommen inspiration i samma ögonblick som Sverige slog Schweiz i VM-s kvartsfinal.

Det blev några kilometer i det mest absolut långsammaste tempo, där på gränsen till att det inte ens är jogg längre.

Ett tips, som faktiskt ökar på motivationen med ungefär 50%-100% är en GPS-klocka. Denna helt finurliga lilla pryl som i sin mesta enkelhet mäter hur långt man sprungit och hur länge man hållit på. Sedan finns det mer avancerade varianter som nästan springer åt dig. Ja, nästan i alla fall :)



GPS-klocka från Garmin

Så här tre månader innan tjejmilen, har jag bytt taktik från att försöka träna mig i form, till att vila mig i form.
Dessutom passar jag på att anlägga några extrakilon så att kroppen har att ta av under det kommande så påfrestande loppet...

Med andra ord går det inte så lysande just nu, någon som har sett min motivation?



Frosseri är mer lockande än träning- Är inte kakan klar snart?