Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

Jag vet att jag många gånger tidigare knorrat och smågnällt på det här med träning i bloggen. Men faktum kvarstår att trots hur jobbigt det är så vet jag att belöningen i form av ett bättre välmående kommer direkt. Därför försöker jag att hålla i gång även nu, dock i reducerad form. Jag är lite smått förvånad över hur bra det ändå går. När jag väl kommit i gång är det nästan som i gamla goda (eller i alla fall bättre) dagar. Nu har äntligen vintern kommit hit så jag kan lägga ned tråkiga promenader och sega nödpass på crosstrainern och i stället ägna mig åt motionsformernas motionsform nummer ett nämligen skidåkning. Frisk luft och lätt att anpassa tempo efter förmåga. Ja, det sista är nog sagt med en viss reservation för modifikation, för trots att magen står ut i vädret så är det något med mig mig och skidåkning som skapar en skiddjävul i perfekt symbios. Jag funderar på att tycka ett märke bak på skidjackan där det står "Jag är väldigt gravid annars hade du aldrig hunnit upp mig", eller något annat informativit som talat om för den som hinner i fatt mig varför jag åker så sakta just nu.

Så har det nu blivit 2012. Ett år som nog kommer att bli det mest omvälvande i min livshistoria någonsin. Om allt vill sig väl så blir vi i mars föräldrar  till en liten guldpalt. Det här med graviditeten har ändock förlöpt väl hittils vilket gjort att jag väl egentligen inte har funderat så värst mycket på vad som komma skall. Det börjar dock sakta bli ändring på det. Magens tillväxt börjar allt mer att skapa hinder. Plötsligt är det jobbigt att böja sig ned och plocka upp saker på golvet. Den extra mängden blod som ska syresättas kan göra vilken skopåtagning med dubbelvikning som helst till ett flåsparty med vibraerande lungor. Andra konsekvenser är att den lilla inneboenden tror att min urinblåsa är livmoderns svar på studsmatta, efter bara några enstaka hopp är nödigheten total.

Att ens komma på att lansera produkten alkoholfritt rött vin är som att tala om för mänskligheten att det är lika bra att ge upp nu. Druvsaft köpes på ica även om det är vedervärdigt och jag är lite smått nyfiken på vem som kan tänkas gilla det. Måste ju också erkänna att någon flaska med alkoholfritt rött vin har kommit in över tröskel här hemma, en dåres idioti att tro att någon skulle ha funnit formeln för saligheten, dvs vin för blivande mödrar. Det har inte ens varit en besvikelse att prova, det har varit en komedistund som avslutats med en liten ömkande blick från maken, tacksamt, med tanke på vad han ställt till med.

Efter några år av rätt hurtfriska takter var jag i rätt bra form. Nu har jag ändrat form, byxorna går inte längre att knäppa och jag ser ut som att jag svalt en basketboll! Så blir resultatet av en trevligt sommar! Så nu är det slut med vin och ost för ett tag till formen blivit mer avlång igen!

Det är lätt att trilla dit igen, på något som tidigare uppslukat en totalt och absolut. Att jag är något av en beroendepersonlighet kan nog mina tidigare två misslyckade försök att sluta snusa påvisa, som förhoppningsvis efterföljdes av ett lyckat tredje försk som hållit i sig i dryga två år nu. Men det är inte det fysiska behovet av små dosor som denna gången får mig att gå upp i limning och närma mig nirvana i lyckokänslemått. I tio år höll jag mig undan och inhalerade bara då och då. Sedan fick jag något fyr för mig förra våren och kom på att jag skulle öka dosen lite. Visst, snart fann jag mig sitta där en gång i veckan igen med ökande vilja att bara få mer och mer. Fast igen! Och nu äntligen dags för veckans lyckostund när jag totalt går in för vad jag gör, när jag glömmer tid och rum och bara finns där och då. Det är dags för veckans dressyrlektion!

Förra veckan, tillsammans med ryssvärmen,  bar det av till FJällbyn då pappa fyllde 75-år. Försökte mig på ett joggingpass, men i 30 grader gick jag bet trots att jag lite nostalgiskt försökte att enbart hålla mig i skogen på mina gamla ridvägar. Snön hade dragit sig undan rätt bra och det var full sommar nere i dalen, vi promenerade upp på kalfjället i lågskor och shorts, hur härligt som helst och ganska ovanligt för att vara två veckor innan midsommar. Statistiskt sett kommer inte sommaren till FJällbyn förän den 5 juli och förvsinner lika snabbt igen den 5 augusti enligt SMHIS statistik.

Förra veckan hade jag ynnesten att via jobbets vägnar tuffa runt i södra delarna av vår norra landsände. Detta var en del av vad jag såg,

Känner mig nog lika exalterad och nöjd som den gången jag åkte  tåg för  första gången. Fast att jag nu mer är lite större och kanske lite mer resvan. Som den infrastrukturnörd jag ändå får bekänna mig att vara har jag äntligen fått tillfälle att provåka de nya regionaltågen mellan Umeå och Övik. En riktigt angenäm färd måste jag säga. Det här är så långt i från en skakande Ole Tobias på Nordlandsbanen i Nord-Norge som det går att komma. Inte en skarv känns, och vi flyter fram genom geografin i ungefär samma hastighet som jag själv har när jag framför min SAAB lugnt.

Hur rätt är inte Kajsa Bergkvist? Inspirerande artilkel med en punkig Kajsa i PFB.

Fortsätter med travtemat, helgen till ära. Har satt i hop en enkel liten guide till travspel. I och med min enorma erfarenhet känner jag att jag absolut måste dela med mig till eftervärlden, harkel. Men så här spelar man i alla fall på trav.

En gång om året kommer V75-cirkusen till stan, det är lika med antal gånger per år som vi går på trav. Onekligen är det lite småtrevligt, med glada människor, späning och fina hästar. Spelet haltar dock i takt med vår okunskap. Jag passade på att vara lite paparazzi och lommade runt med min kamera.

Jag tror att jag har gjort bort mig, rejält dessutom. Det är så att jag har börjat hamstra träningsgrejor. Hoppsan. Den så kallade sporthallen nere i källaren har nu defakto börjat att göra skäl för sitt namn. Ajdå. Det finns snart ingenting längre att argumentera om, det är bara att gå ned, jacka in datorn i de förberedda högtalarna, kräma på spotify eller lämpligt program på PLAY och sedan bara köra. Varför gör jag så här mot mig själv? Varför stänger jag ut precis alla möjligheter, till konstant soffrosseri och lathet? Arma iderikedom som plötslig kan dyka upp och göra slag i sak.

Jag vill med något sentimental men ändå framåtsträvande blick erkänna att vintern 2010/2011 nu officiellt är över. Hur är det då möjligt att tidsbestämma vinterns övergång till vår? Ja, det är faktiskt inte helt enkelt, för en modern människa som rör sig över stora geografiska områden kan årstidsbegreppen verka starkt förvirrande. I Fjällbyn där påsken spenderas är det statistiskt sett vinter till den 5 maj, pappa lever alltså i vinter, här i stan är brukar den statistiska våren komma kring den 10 april så där. Eftersom att påsken ibland inträffar  efter den tionde april så reser man inte bara geografiskt utan även mellan årstider, ja nu svävades det ut i lite filosofi.

Efter nästan en veckas vistelse i fjällen är nu påsken över och hemmet i staden återtaget. Kontrasternas tid är här, Fjällbyn stoltserade med mängder av snö även om de senaste dygnens sommartemperaturer har gjort allt för att krympa det vita täcket. Medan här nere i staden börjar gräsmattan att laseras i grönt.

E-nummer är inte alltid av onodo. Eftersom att jag avskyr pappersräkningar så är E-fakturor bra.

I dag är en sådan där dag, när det bara är lite smått blä. Inte blä på riktigt så där så att man hänger med huvudet och svårmodigt vankar fram genom tillvaron, men inte heller så där tjohoo som när studselistudsstegen är med. Det hade lika gärna kunnat regna, men i stället är det sol och tio grader varmt.

I takt med att vårvintern kommit allt närmare har jag de senaste veckorna känt mig allt mer rastlös och fjällsugen. I helgen var det så dags att inleda vårsäsongen 2011. Vädret som mötte oss i väderbarriären Yttervik var tät och snödrev. Inte de bästa av förutsättningar men inte heller helt humörnedsänkande.

Fjälluften suger och natten blev en 10 timmar lång sömn i mitt gamla flickrum, där postrarna från Frida fortfarande hängde uppe. Efter all skidåkning på TV var planen att lufsa gorillastilen upp för fjället, men det var för mjukt så vi åkte ned till Hemavan och hittade nypreppade skidspår. Jag kände fortfarande av min förkylning, två veckor nu, så för mig blev det lugn turåkning. Men solen tittade fram och hela tillställningen blev angenäm.

Nu börjar gotiden!


När jag var 10 år avskydde jag detta skidspår, nu älskar jag det, ungefär samma utveckling som för blodpudding. Eller kanske inte, skidor har en högre kurva på gillaaxeln än blodpudding som nu egentligen bara är axeptabelt.

Suddigt i Hemavans skidspår

Glad i hågen begav jag mig i dag till stadens södra ridhus och anmälde min ankomst. Så där lite nervös som jag alltid är inför nya situationer så pladdrade jag på om att det nog var 1,5 år sedan en hästrygg besöktes senast och att jag inte ridit regelbundet på 10 år. Ridläraren log lite och sade

Det har suttit långt inne och när det väl har hänt så har jag snott en stund på någon annans, men nu har jag till slut kommit mig för att boka en plats på en drop in ridning i morgon. Sportsligt talat ska jag alltså göra en comeback. Kanske kom helgens framgångar för Angelica att bli det som fick mig att så att säga ta tummen ur. Hon gjorde nämligen precis det jag allra mest drömde om i åtta-års åldern , nämligen att vinna en WC-serger i Scandinavium. Det var förövrig på den tiden när den store idolen hette Next Milton (senare Hendersons). Nu har jag föga förhoppningar om att vinna några WC-segrar utan framtidens utmaning står sig snarare i att ta sig upp och sedan hålla sig tämligen kvar på ett sätt som inte framkallar påringningar till djurskyddet.