Suss-uss - Ingen stjärnbloggare

Halvlek i semesterfirandet och vi har kommit hem från en liten tripp till mamma och "plasten" i Norge. En av dagarna tog vi en liten tur och begav oss till Möre-Romsdal och dess trolliga tursitmagneter, Trollväggen och Trollstigen. Så här i efterhand är jag lite besviken då avsaknaden av verkliga troll var total. Desto bättre var att hemvägen bjöd på sammanträffande med några av Dovrefjälls myskoxar.

I maj åkte maken och jag ned till huvudstaden på en trevlig kort weekend. Vädret var med oss, om än lite blåsigt så lyste solen och alla var glada. Middagen intogs på Tegners Gömställe, en riktig liten trevlig och prisvärd pärla på Upplandsgatan.

Det börjar att dra ihop sig så småningom för det stora äventyret, nu skulle man lätt kunna tro att det var östersunds och sundsvallstrippen nästa vecka som åsyftades men det är inte det, utan det är det stora afrikaäventyret 2011 som pockar på. Det hela började i september 2007 när jag och maken satt och skulle kolla på en bröllops-resa. Lite så där halkade jag in på resor till Kenya och då med safari och insåg att en sådan resa faktiskt var genomförbar. Nu kom det sig så att ett val i Kenya tyvärr kom i mellan och vår resa blev inställd. (Vilket senare skulle leda till att vi blev inbitna kanarieresenärer men det är en annan historia) I alla fall så har vi sedan inledningen på 2008 ändå alltid sagt att vi ska åka på safari någon gång. Nu är det dags! Den 24 januari lämnar vi landet för att dagen efter komma fram till Kampala i Uganda.

Vi bodde på RIU Club Gran Canaria i Meloneras. Ett fyrstjärnings all inclusive hotell. Gran Canaria och hotellet var ett perfekt alternativ för en ta igen sig semester vilket är precis vad vi har gjort.


Välkommen till Gran Canaria, här fanns det inget svenskt kaffe och det var inte kallt på rummen för vi hade betalt bränsletillägg!


I trädgården fanns det palmer och kaktusar.


Tre pooler och två mycket välbesökta poolbarer...


Det var inte så långt till Öknen


En kväll satt vi vid havet och såg solnedgången (där borta någonstans ligger Amerika)


Under parasollet passade jag på att införskaffa inspiration till renovering 2.0


En dag passade vi på att åka upp till bergen på Palitos djurpark träffade vi lite nya vänner


En herre med annorlunda styling.


Vill man få det bästa nappet på Playa del Ingels så gäller det att sköta hygienen.


Känns som att det är dagen efter en kul kväll va? Vem hämtar pizzan?


Alla hade visst varit och sett Elvis-imitatören


De hade visst haft jättekul, men så här dagen efter vill vissa bara sova, andra darrar efter fett och kolhydrater.


Andra såg dock piggar ut och familjen "Whiskers" hade grävstund som alla andra dagar.


Päls är ju hett i år och i en inhängnad trodde jag först att de visade ett tvärsnitt av populationen på stureplan


Dock verkar det som att trendfrisören nummer ett har gått helt bananas?


Hälsa alla barn att de kan sluta gråta! VI fann Nemo!


En dag lekte vi slow-cowboys i bergen


Jag fick dock en inidan-häst som hälsade  mig genom att bita mig i fingret?!


Grundregeln för hur en dag ska avslutas, ett glas Cava på terssen innan middagen.

Sa da har man blivit uppraggad av en man endast ikladd ingenting. Dock tackade jag inte ja, da min mor tyckte att de frisinnade charmoren hade ful snopp. Jag vet dock inte annars om jag ens hade overvagt tanken, jag ar inte sa mycket for nakenspringande i oknen annars heller sa.

I kvall ska jag bestiga scenen har pa hotellet, jag har namligen vunnit dagens tavling av crazy golf, dvs en omgang av chip, en omgang av vansterslag med putter (?) och en omgang med kast mellan benen (!) vet inte om jag ska kanna mig stolt eller kanske lite forfarad over att mina talanger tydligen passar sa har val pa skojtavlingar. Men mor blev stolt i alla fall!

Nu tar pengarna snart slut, men i morgon blir det ridning!

220 mil senare och vi pustar ut hemma...

Resan började i ösregn mellan Umeå och Kiruna, plättar och mjölk på en rastplats utanför Gällivare. Regnet droppade av när vi lämnat Kiruna och styrde västerut mot Björkliden.

Tanken var att spela golf dagen efter, men hotet av det stora regnvädret fick oss att bokstavligen kasta på oss golfkläderna och springa ut på Björklidens golfbana. Några av banans hål ligger helt uppe på kalfjället, trots att jag är uppvuxen till fjälls så var det en fachinerande känsla att spela i fjällriset. En boll utanför fairway var en (ytterligare) förlorad boll.

Dagen efter gick turen förs till Narvik där vi gjorde ett kort stopp för att besöka krigsminnes museét. Tur att jag har hittat en man som är lika intresserad av att gå på museer som mig!

Därefter var det dags att tuffa några tio mil söder ut på Norges krokiga E6:a. Hemma hos mormor vid kanten av en helt vanlig norsk fjord var det precis som vanligt.  Min ena kusin var lite extra söt. En av tänderna som han skadade vid ett minifyrhjulings race i Tärnaby för 22 år sedan hade nu gett upp och han hade fått dra ut den. Han såg ut som en liten större modell av sitt sexårs jag.

Några dagar senare var det dags att tuffa lite syd-öst till mitt barndomshem. Gränshandelsmarknad med mycket skräp men med många gamla bekanta.

Kosan styrdes senare till Vindelälvensstrand där vi tillbringade några dagar på playan och faktiskt fick bada!

Efter en tvättmaskin hemma var det dags att vända kosan ytterligare söder ut och checka in hos några vänners arbetsläger i Norrfällsviken på högakusten. En runda golf och en målad stuga senare är vi nu åter hemma och ska vila upp oss i en vecka inför jobb!


Lapporten:En stadig följeslagare på Björklidens golfbana



I väntan på färjan som är E6:an över Tysfjorden


Längst byavägen hemma hos mormor.


Dimmigt och grått, men ändå vackert.


Vattnet i min hemby lockar inte till bad, såvida man inte har päls.


Hemma!


Grillkväll vid sjön!


Kokar kaffet snart?


Fjällpromend i sommarhettan. "Trams" tar en svalk.


Världens sötaste valp! Harry!


Ankomande båt för tansport över Vindelälven, mot beachen!


Några (?) bilder från vår semester...

Den 24:e maj var det dags att ta mjölkrutten ned till Belek i Turkiet. Efter att ha tagit en omväg via Östersund styrdes flyget söder ut. (Därav benämningen mjölkrutt)

sex tappra själar och en GPS fulladdad med E-type var med som i ett sällskap. Dessa swinglystna människor slapp åka den stora charter-bussen och blev istället inhämtade i en egen minibuss utrustad med välfylld öl-kyl. Detta tack vare att vi inte åkte med de stora drakarna utan åkte med Golfworld travel, som på ett förtjänstfullt sätt skräddarsydde vår resa.

Hotellet Kaya Golf Resort stoltserade med fem oputsade stjärnor som nog mer sanningsenligt kanske skulle ha varit fyra till antal. All-Inclusive var upplägget med helt okej som betyg. De konjaksdrickande i sällskapet var dock inte helt nöjda med att endast "Napoleon" ingick.  Förutom buffé-restaurangen fanns även en bokningsbar Ala Carte restaurang som drog upp helhetsbetyget. Synd bara att vi inte fick reda på denna tillgång förrän näst sista dagen.

Fyra rundor spelades på Kaya Golf Club och helt sanningsenligt måste jag säga att mitt spel sög. Banan var trots sin ringa ålder av sex månader i oerhört fint skick. Någon som har bättre koll på var de slår sina bollar skulle nog säga att banan inte hörde till de allra svåraste. Jag är dock helt säker på att vattnet hade någon bollindragande effekt, i alla fall på mina bollar. Jag hade i alla fall väsentligt mindre bollar med mig hem än vad jag åkte med, och då hade jag ändå nödköpt bollar av en i resesällskapet.

Finalen gick på Turkiets stolthet National Golf Club där damerna på Eurpatouren just nu spelar. Smal bana, många träd (förbannade träd) buskplantage (de stacks, väldigt mycket, aj aj aj) Djupa bunkrar, väldigt djupa bunkrar. En utmaning som jag nog kommer att uppskatta ju mer jag tänker på det i efterhand.



Bred och fin Fairway på Kaya Golf Club



Vill inte exponera mig själv i större storlek än så här.


Hål nummer 2 National Golf Club Antalya. Jo min boll ligger där i vattnet någonstans....



Stickiga aj, aj, aj buskar som var i vägen för min boll.


Inget bredband här inte, smalt på national.


Ett av få vattenhinder som inte tog min boll (National)


Hål nummer 18 på National.

När UD i januari beslutade sig för att inte rekomendera resor till Kenya, valde vår researrangör att ställa in den resa vi skulle ha gjort i februari.

Vi ville verkligen ha semester, hade längtat hela hösten och vintern till att få uppleva sol och värme när vintern var som mörkast här hemma.

Vad fanns kvar hos researrangörerna, Thailand förståss, men varken jag eller han jag bor med känner egentligen någon större lust att åka till dit, Vietnamn var ett kanske, Indien nej.

Vi valde det enkla, det fick bli en veckas charter till Kanarieöarna. Det var bevämligheten, direk från Umeå, inget krångel med anslutning till Arlanda. Jag måste erkänna att det kändes väldigt surt att byta en veckas safari i Kenya och Tanzania mot en vecka i turistgettot. Men värme avkoppling och sol, ja, Kanarias fick det bli. För att komma i stämning så jag "Sällskapsresan".

Efter en lång flygtur, där jag i min flygrädsla trösta mig med vin landade vi på Las Palmas. Den inskalla vintervinden som blåst sönder märg och ben ute på plattan på Alviks flygplats var utbytt med en ljum sommarnatt. När bussen närmade sig Playa Ingles fick jag en klump i halsen. Ett platt landskap med stora, gigantiska, miljonprograms hotellkomplex med neonskyltar blinkade mot mig. Bussen körde vidare, jag är glad att det var mörkt det gick fort och i landskapet  inträdde fler och fler raviner. Efter en lång timme nådde vi så Playa Amadores och vårt nybyggda hotell Dunas Amadores.

Vi kom in på vårt rum och välkomnades av en skaldjurstallrik. Vi öppnade upp skjutdörrarna till balkongen och möttes av havets brusande raseri där vågorna slog mot land. Ingenting skymde vår utsikt mot havet.

Vi hade tagit all inclusive och frukostbuffén var den största jag skådat. Det serverades till och med Cava.  Till lunch och middag var det också buffér som jag ger gott betyg, speciellt middagen var varierad och omfångsrik. Ett stort plus för mycket grönsaker och skaldjur.

Vi gjorde inte så mycket under veckan. Det hade vi inte heller planerat. Vi låg vid polen och visst utnyttjade vi våra all inclusive band. Sangria är inte alls tokigt.

Från att ha varit lite skeptisk blev jag omvänd. Jag kommer definitivt att åka tillbaka, förmodligen redan nästa vinter. Men då åker golfklubborna med. (Golfklubborna skall förresten få åka utomlands redan om en månad igen, då vi ska spela i Turkiet en vecka,, pengarna från den intställda Kenya resan blev till två andra resor istället...)


Solnedgång som avnjöts på vår balkong.


Hotellet



Vårt hotell


Playa Amadores i kvällssol


Mitt ben blickar ut över poolen och havet.

                                          

Jag är kär, vilken unbar stad!

Jag har jobbat som en tok i veckan. Två anledningar, dels fakturering dels så åker vi till Paris i morgon. Det är egentligen inte förrän först nu som det har gått upp ett ljus för mig, vi  åker till Paris i morgon! I morgon klockan fem måste jag upp.

Nyss när jag stod i och blåste håret insåg jag,vi åker i morgon och jag har inte den blekaste aning om något. Jag, som hela veckan har stått och deklarerat att jag ä någon sorts form av kontrollmänniska har inte den blekaste suck om ens vad vårt hotell heter. Det ska visst ligga vid operan någonstans, vad jag kan gissa mig till är att det inte bara finns ett hotell där. Nåväl det ligger ett voucher i min handväska så något namn borde finnas där.

Jag har inte heller någon som helst aning om vad vi ska göra under de tre och den halva dagen vi har till vårt förfogande där. Jo, Eiffeltornet och Mona-Lisa lite shopping, äta gott men var?

Fast egentligen, det spelar ingen roll. För erkänningsvis så tycker jag om att bara ge mig i väg så här. Jo, jag har vetat att resan har varit bokad i några månader nu, men jag har inte haft tid att tänka på den och den är här nu.

Nu ska jag försöka komma mig i säng, och inte försöka tänka så mycket på att jag ska flyga i morgon, för jag måste erkänna att jag är lite flygrädd. Så i morgon på en toalett på Arlanda kommer jag att stighelmeraktigt titta mig själv djupt i ögonen med hjälp av spegel och långsamt meditera "Jag kan flyga, jag är inte rädd"

Au revoir!

Våren -05 bilade vi runt Island. I nästan två veckor levde vi vårt dagliga liv i en vit hyrRAV4. Island är ett helt fantastiskt land, ett land som faktiskt måste upplevas. Reykjavik med sin puls, ödemarken i öster. Små, små samhällen som i guideboken kallas för Town's.

Första kvällen på i landet, efter det obligatoriska doppet i Blå lagunen var vi hembjudna till några kompisar till min syster. Traditionell Isländsk festmat stod på bordet. Korvarna och brödet var gott. Det som däremot krävde sin kvinna och sin mugg med brännvin var surhajen. Med en doft som får surströmming att dofta som en ljuvlig sommaräng kan den vända magen på den mest härdade. Dock skall jag påstå att smaken inte alls var så bedrövande som doften utlovade. Det gick an.  Den kulinariska resan som var värd  besväret var det isländska lammet. På vår rundtur blev middagsmaten nästintill standardiserad. Ett paket färdigmarinerad lammkotlett, en burk vitlökssås och en engångsgrill. Fast billigt vin, det åker man definitivt inte till Island för att inhandla.

Trots att Island inte är känt för sin täta befolkningsgrad så träffades ett flertal nämnvärda personer. Den äldre herren i tweedkavaj och i samma material en matchande hatt som guidade på infrastrukturmuseet i Skogar. Herren som trots att de skulle stänga alldeles strax tog sig tid att på bruten nordiska guida oss och ändå få oss att känna att han tyckte att vi var spännande att prata med. Detta till trots att vi nog bara var den miljonte turisten eller så.

Mannen i Myvatn som byggt om sitt föräldra hem till vandrarhem. Hans mjuka gång och hans servicemindness när han kom glidande och frågade "Is there anything you need".  I vars vardagsrum vi spenderade hela kvällen i samspråk med  amerikanska doktorer som tyckte att vi absolut skulle åka till Sanfransisco om vi någonsin skulle orka bege oss lite mer västerut.

Vidder, platt, brant, blåsigt soligt och varmt.  Någongång måste det testas.