Residence nummer 3/2006
Har haft tillgång till lite lyxtid. Den spenderades njutningsfullt i den förråds bortglömda IKEA-fåtöljen som nu har fått ett nytt liv på en av balkongerna.
Denna gång var det magasinet Residence som fick följa med ut i kuvösvärmen. Jag har ett litet speciellt förhållningssätt till mitt tidningsköpande. Då min likviditet inte är särskilt glädjefylld får man raskt hugga ned antalet köp i tidningshyllan. Jag är en stadig läsare av Plaza interiör, en billig och bra tidning, 30 kronor kan man liksom alltid hosta upp. 50 kronor känns mer. Nåväl tillbaka till mitt speciella förhållningssätt till inköp. När jag har köpt en tidning får den liksom ligga och gro till sig innan jag öppnar den. För att läsa vill jag ha perfekta förhållanden, mitt tidningsläsande ska vara en belöning till mig själv och jag skall kunna lägga ned den timmen utan att min hjärna ska leda in mig på andra tankar om borde’n. Därför förknippar jag mitt läsande med renstädad lägenhet och färdiggjort arbete, en god kopp kaffe eller ett glas vin och lyxen och tillfredställelsen är i topp.
Jag gillar det spektakulära i Residence. Det är få reportage som handlar om ”så här byggde jag om typhuset” . De fritidshus som visas ligger så långt bort från den realistiska dröm som man själv kan ha, men så skönt det är att få drömma en stund. Leka med tanken på att pengar inte spelar någon roll och budgetlösningar är ett ord som man inte känner till stavningen på. Året runt bostaden på Gotland i ensligt läge, stora glaspartier ut mot en öde strand. Ett kök så där som jag vill ha det, långa bänkrader med få attribut som skvallrar om att det faktiskt är ett kök.
Möbelmässan ges utrymme och tidningen presenterar sina 31 favoriter, klädhängaren Wire Three av
Louise Hederström lade beslag på första platsen. Själv suktar jag mest över stolen
Leaf av Lievore, Althrerr, Molina som är rankad som nummer 30. Stolen kunde gott ha platsat i en av mina kuvöser.
Vidare åker en reporter till Paris med
Simon Davies, ni vet inredaren från TV som triangelverkar med Thomas och en jack Russel. Fast att de besöker klassiska och nyklassiska antikmarknader så lyckas Simon ändå på sitt hemtrevliga anglosaxiska sätt få ur sig att svenskar säger att de vill ha vitt och cappuccino men blir överlyckliga när de får lila och guld. Min anglofiliska läggning blir bara större ju mer jag ser denne man.
En annan go’bit med Residence är att man som läsare ofta för följa med in i
Turning torso vilket hus, tänk att ett hus allena kan väcka längtan i en lapplänning som mig om att få ansöka om asyl i Skåne. Det enda som talar mot en flytt dit är hyran och det faktum att jag tror att jag skulle bli lite småängslig av att bo för högt upp. En bekant som pluggat i Canada och varit inhyst på 50 våningen sade att de gungade friskt i vinterstormarna. Fast å andra sidan som före detta fjällbo så har jag vissa vana från stormar som sliter så hårt att man ber att huset skall hålla ihop i alla fall lite till.
