Opysslig
När jag surfar runt på det de otaliga heminredningsbloggar som finns möts jag ofta av tips på olika pyssel. Goda och grundliga tips på hur man kan skapa den personliga touchen. Redan när mitt öga registrerar ordet pyssel börjar det krypa lite i tårna på mig och jag vrider mig lite obekvämt i stolen. Det kan hända att min puls ökar något och jag kan känna av en analkande stress.
Martha Steward komplexet har då fångat mig. Finns det något jag är så är det opysslig. Obehgaliga minnen från min barndom tornar upp. Påskpysslet i lågstadiet "så fina påskkärringar ni har gjort, ehh Sussi, vad har du gjort, är det en påskkärring?" Det är något i mina fingarar som löper amok när jag ska klippa och klistra för egen hand. Min hjärna säger precis hur det ska se ut, men händerna vägrar att lyda. Min absoluta pysslingsmardröm hände under mellanstadiet. Vi skulle tillverka mobiler, små söta fåglar i papper skulle hänga ned och dansa för vinden. Jag såg inte något sött i fågeldansen och försökte raskt utföra min uppgift för att få det överstökat. Resultatet blev ruggiga fåglar med eggiga kanter. Min lärarrinna granskade mitt verk och gav stränga order om att mjuka till kanterna och förvandla de luggslitna kråkorna till söta blåmesar. Mitt hjärta började pumpa i maximalt antal slag per minut, den order läraren gav mig var lika omöjlig att utföra och det kändes precis som när mattanten vaktade fast oss vid vårat bord, som en testosteronstinn schäfer vaktandes över att vi slutförde tallriken med bruna bönor och fläsk innan vi fick gå ut på skolgården och leka.
Jag saknar inte kreativitet men jag kanske mer är visionären som låter andra utföra efter mina instruktioner. Det gäller nog många andra praktiska saker också kan jag berätta om jag riktigt ska rannsaka mig själv...
Men i alla fall min opysslighet till trots så beundrar jag alla som har tålamod att sitta och pilla och puttra. Det som är avkopplande för andra är mer stressande än ett halvårsbokslut för mig.
Precis lagomt pyssel för mig, en bit persilja på en potatis!
Martha Steward komplexet har då fångat mig. Finns det något jag är så är det opysslig. Obehgaliga minnen från min barndom tornar upp. Påskpysslet i lågstadiet "så fina påskkärringar ni har gjort, ehh Sussi, vad har du gjort, är det en påskkärring?" Det är något i mina fingarar som löper amok när jag ska klippa och klistra för egen hand. Min hjärna säger precis hur det ska se ut, men händerna vägrar att lyda. Min absoluta pysslingsmardröm hände under mellanstadiet. Vi skulle tillverka mobiler, små söta fåglar i papper skulle hänga ned och dansa för vinden. Jag såg inte något sött i fågeldansen och försökte raskt utföra min uppgift för att få det överstökat. Resultatet blev ruggiga fåglar med eggiga kanter. Min lärarrinna granskade mitt verk och gav stränga order om att mjuka till kanterna och förvandla de luggslitna kråkorna till söta blåmesar. Mitt hjärta började pumpa i maximalt antal slag per minut, den order läraren gav mig var lika omöjlig att utföra och det kändes precis som när mattanten vaktade fast oss vid vårat bord, som en testosteronstinn schäfer vaktandes över att vi slutförde tallriken med bruna bönor och fläsk innan vi fick gå ut på skolgården och leka.
Jag saknar inte kreativitet men jag kanske mer är visionären som låter andra utföra efter mina instruktioner. Det gäller nog många andra praktiska saker också kan jag berätta om jag riktigt ska rannsaka mig själv...
Men i alla fall min opysslighet till trots så beundrar jag alla som har tålamod att sitta och pilla och puttra. Det som är avkopplande för andra är mer stressande än ett halvårsbokslut för mig.
Precis lagomt pyssel för mig, en bit persilja på en potatis!
