Saker man säger och deras konsekvenser
Jag har ett problem med mig själv. Jag säger "JA" allt för lätt, innan jag ens har hunnit analysera eller kanske ens hört vad det är som menas så hör jag min mun säga "ja visst".
Det är bara att önska att jag hade kunnat vara mer eftertänksam den där kvällen i februari. Men efter något glas vin, ni vet hur oövervinnerlig man kan känna sig då. Ja, just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé att springa tjejmilen. Det är väl helt i sin ordning och en jätterolig sak. Det är bara det att jag inte kan springa.
Att jogga har för mig alltid varit lika besvärssamt som att stapplande bestiga Mount Everest i förd 80-tals rullskridskor, sådana som de hade i Starlight Express. Jag kan inte jogga, min kropp är inte gjort för denna typ av framfart. Jag kan hoppa högt, jag kan dansa i timmar men springa det går bara inte. Jag kan heller inte förklara vad det är som inte går, det finns bara inte inom mig.
Det jag håller på med nu, kan inte räknas till annat än rent självplågeri. Jag håller på att lära mig springa. Den första gången var som ett besök hos den varma killen djupt under källaren. Envis som en åsna stampade jag mig runt 2 km på löpar bandet. I tre efterföljande dagar tog jag hissen upp och ned från mitt jobb på första våningen.
Det är så man undrar var alla timmar i aerobicssalen har satt sig, inte i löpar benen i alla fall.
Nu är jag uppe i fyra kilometer, kan i det närmaste piska mig runt fem kilometer, men det är efter en tämligen djup argumentation med mig själv.
Jag sitter och skriver det här för att jag lovat mig själv att springa i dag. Men ju längre jag sitter här desto större bli sannolikheten för att jag börjar göra middag istället.
Skorna som inte springer av sig själv.
Det är bara att önska att jag hade kunnat vara mer eftertänksam den där kvällen i februari. Men efter något glas vin, ni vet hur oövervinnerlig man kan känna sig då. Ja, just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé att springa tjejmilen. Det är väl helt i sin ordning och en jätterolig sak. Det är bara det att jag inte kan springa.
Att jogga har för mig alltid varit lika besvärssamt som att stapplande bestiga Mount Everest i förd 80-tals rullskridskor, sådana som de hade i Starlight Express. Jag kan inte jogga, min kropp är inte gjort för denna typ av framfart. Jag kan hoppa högt, jag kan dansa i timmar men springa det går bara inte. Jag kan heller inte förklara vad det är som inte går, det finns bara inte inom mig.
Det jag håller på med nu, kan inte räknas till annat än rent självplågeri. Jag håller på att lära mig springa. Den första gången var som ett besök hos den varma killen djupt under källaren. Envis som en åsna stampade jag mig runt 2 km på löpar bandet. I tre efterföljande dagar tog jag hissen upp och ned från mitt jobb på första våningen.
Det är så man undrar var alla timmar i aerobicssalen har satt sig, inte i löpar benen i alla fall.
Nu är jag uppe i fyra kilometer, kan i det närmaste piska mig runt fem kilometer, men det är efter en tämligen djup argumentation med mig själv.
Jag sitter och skriver det här för att jag lovat mig själv att springa i dag. Men ju längre jag sitter här desto större bli sannolikheten för att jag börjar göra middag istället.
Skorna som inte springer av sig själv.
