Telefonstolpsben
Så var den då genomförd den där tjejplågerimilen som jag kanske något elakt kallat den. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare i mitt liv har funderat så starkt på "vad jag egentligen håller på med" som jag tänkte när jag stod i en inplastad starfålla tillsammans med hundratals andra kvinnligt könade av olika årgångar. Tanken på att helt enkelt bege mig därifrån slog mig faktiskt, mer än en gång.
Men faktiskt så begav jag mig i väg, redan efter ett hundratal meter slog tävlingsdjävulen till i mig, och jag började bli lite taggad och adrenalinad. Men kanske också lite frustrerad, de första två kilometrarna var igenkläggade med folk som gick. Tips nummer ett "Starta i en annan startgrupp om du inte tänker hålla det tempo som startgruppen säger"
Efter fem kilometer i lugn och behaglig takt där jag sprungit förbi en kvinna som inte ens för ett lopps skull kunde lämna sin handväska, tänkte jag öka takten lite. Då började min fot domna bort, en fot som jag tidigare skadat och som nu av alla tillfällen kom på att den skulle klaga. Så såg du en tjej stå vid sidan av vägen och stampa en sockförklädd fot i marken så var det jag. Tillslut släppte domningen och jag kunde springa vidare.
Kontentan när jag kom i mål var -Låt oss göra detta ytterligare en gång! Det var faktiskt kul. Ingen kunde vara mer förvånad över mig själv över den känslan. Började nästan tro att någon sorts utomjording abdukerat mina känslor..
Jag har aldrig kunnat springa och där i februari så började jag med att försöka springa två kilometer, vilket då kändes som ett maraton. Nu har jag flera gånger sprungit en mil! Jag är rätt bra!
I dag skulle jag ta första löparpasset igen efter loppet... Det GICK inte, benen hade sagt upp sig, var i recession eller något liknande...
I mina mest eurforiska stunder har jag faktiskt börja fundera på en tjejklassiker...
Men faktiskt så begav jag mig i väg, redan efter ett hundratal meter slog tävlingsdjävulen till i mig, och jag började bli lite taggad och adrenalinad. Men kanske också lite frustrerad, de första två kilometrarna var igenkläggade med folk som gick. Tips nummer ett "Starta i en annan startgrupp om du inte tänker hålla det tempo som startgruppen säger"
Efter fem kilometer i lugn och behaglig takt där jag sprungit förbi en kvinna som inte ens för ett lopps skull kunde lämna sin handväska, tänkte jag öka takten lite. Då började min fot domna bort, en fot som jag tidigare skadat och som nu av alla tillfällen kom på att den skulle klaga. Så såg du en tjej stå vid sidan av vägen och stampa en sockförklädd fot i marken så var det jag. Tillslut släppte domningen och jag kunde springa vidare.
Kontentan när jag kom i mål var -Låt oss göra detta ytterligare en gång! Det var faktiskt kul. Ingen kunde vara mer förvånad över mig själv över den känslan. Började nästan tro att någon sorts utomjording abdukerat mina känslor..
Jag har aldrig kunnat springa och där i februari så började jag med att försöka springa två kilometer, vilket då kändes som ett maraton. Nu har jag flera gånger sprungit en mil! Jag är rätt bra!
I dag skulle jag ta första löparpasset igen efter loppet... Det GICK inte, benen hade sagt upp sig, var i recession eller något liknande...
I mina mest eurforiska stunder har jag faktiskt börja fundera på en tjejklassiker...
