Debuten avklarad -inget hopplöst fall?
Glad i hågen begav jag mig i dag till stadens södra ridhus och anmälde min ankomst. Så där lite nervös som jag alltid är inför nya situationer så pladdrade jag på om att det nog var 1,5 år sedan en hästrygg besöktes senast och att jag inte ridit regelbundet på 10 år. Ridläraren log lite och sade
-Du vet väl att det är hoppning i dag?
Det var fullkomligt briljant skämtat av ridläraren och jag skrattade tills jag insåg att ridläraren inte deltog i mitt skratt. Det var alltså hoppning. En form av hästryggsåkande som jag nog sist ägnade mig åt våren 2001. Men eftersom att ridtarmen sög och begärde att bli tillfredställd svalde jag den lilla klump som fastnad i min hals och sa frankt att jag ville ha en häst. Ridläraren försäkrade mig om att utvald fyrbenting var en gentleman av stort mått. Han stod i sin spilta och prövade mig lite så där på ridskolehästars vis. Men ack det gick jag inte på utan jag fick allt upp både ben och på med träns.
<br>
Ute i ridhuset klarade jag första elddopet genom att ta mig upp. Sedan efter bara några steg runt fyrkanten insåg jag hästen allt var en varsamt vandrande gentleman och inte en eldig springare. Allt mer skulle mina ben gå till den luttrade ponnyryttarens bestämda flax. Sedan började mina mungipor åka allt mer uppåt och tillslut satt jag och fånlog, trots att glasögonen immade igen av mitt ivriga drivande så insåg jag ju att det här är livet. De må inte ha varit vackert och absolut inte stilfullt men attans så fruktansvärt kul det var att hoppa igen. Få vända upp och rida mot ett hinder, hoppa första byta riktning, ta nästa. Jag är ingen tant, jag gillar att hoppa och ridläraren hade gärna fått höja mer. Vilket lyckopiller! Nästa torsdag måste jag lyckas smita från det då inplanerade mötet så att jag kan vara med igen!
Står på läktaren efter att ha genomfört första hopplektionen sedan 2001. En sådan där totalt lycklig känsla har planterat sig i magen.
